Jazzmannen köper chips

Han satt och var bitter i den nedsuttna läderfotöljen med en wiskey i handen. I högtalarna i den mörkbruna hyllan smög sakta tonerna av jazzens mästare, enligt honom, George Shearing fram. Det var lugnande. Han trevade efter ännu ett till gelé hallon ur påsen brevid honom. Men de var slut. Med en irriterad rynka mellan ögonbrynen ställde han ner sin halv druckna Wiskey på bordet brevid sig, och reste sig upp.

Han tog på sig sin mörkblå arbetar jacka, slänge på sig kärnorna, som han inte orkade snöra upp, och gick ut ur huset. Tog upp nyckelknippan och låste dörren. För att sedan gå med bestämda steg till sin vita volvo. Det snöade och var väldigt mörkt ute.
Men den lilla vita volvon startade i alla väder, och så även idag.

Han körde ut från uppfarten och ut på vägen i riktning in mot staden. Han var tvungen att köpa någonting att smaska på, och han var en sådan som alltid åt upp all mat som fanns hemma. Så han var alltid tvungen att handla det han skulle äta samma dag.

Väl inne på macken roffade han åt sig en påse OLW , en cremefräsh och en påse med dipp. Det var inte så mycket folk i butiken, kyldiskarnas surrande överröstade nästan den skräniga musiken från mix megapol som spelades. Han gick direkt till kassan. Expiditen såg uttråkad ut, hon tuggade på ett tuggummi och var väldigt white trash.

Han körde bilen hem, i stilla mak. Brevid sig hade han sina inköp, han kände sig tillfreds med allt nu. Jobbigt dock att han hade glömt börsen hemma så han var tvungen att döda det stackars butiksbiträdet. Men vad skönt det är att få lätta på trycket ibland.