Gunilla

Nu ska jag lägga det rakt upp och ner på bordet. Kaffet och snuset får vänta Gunilla.
Det känns som våra samtal alltmer liknar de tunna granarna ute i det karga landskapet, korthuggna och barriga, så känns våra konversationer. Inte som de flödande lundar av bin och honung, så som det brukade vara. Jag vill inte att vi ska vara ett par gamla granar Gunilla. Om vi ska vara nått träd så ska vi vara tallar. Tallar. Ståtliga och uråldriga ska vi växa vid varandras sida, våra stammar ska vara slitstarka för stormar, och vi skall växa ikapp mot himmelen. Jämnlånga ska vi stå i en sluttning och bara njuta av varandras torftliga sällskap.
Icket ska vi vara som björkarna som växer i fårhagen, små och taniga, endast med blad på sommaren. Björkarna liknar faster Britt på pensionärshemmet under vintern, och de sprider endast sina frön i vinden under sommaren. Nej Gunilla, icket ska vi vara som björkar, vi är mer än så!
Inte heller ska vi vara som äppelträd eller andra frukträd, och växa oss knotiga och krossas under den enorma frukt som vi skryter om varje höst, nej Gunilla. Vi ska vara som tallar, ståtliga och onåbara, vackra och härdade. Tillsammans.

- Ursäkta, kaffekopparna slammrade så mycket, vad var det du sa? Det var något om att beskära äppelträden till hösten?


- Det var ingenting Gunilla, ingenting viktigt iallafall.