Saknad 1

Hon är 8 år och undrar inte varför kornas råmande har tystnat i ladugården. Då hon vet att skymningen alltid får dem att idissla i stilla tystnad. Hon tittar bara ut genom fönstret, mot dammen, och ser på ändernas simmande, runt grodyngel äggen. Det sistnämda ser hon inte från fönstret, men hon såg dem tidigare idag då hon vadade i ankskiten, sökande efter en gulknapp från sin fars jacka som han hade tappat. Granarnas silhuetter avtecknade sig mot himmelen, i det sista trevande ljuset från augustisolen.

Hon tog allt detta med ro.

Även det faktum att Ingrid hade försvunnit spårlöst, utan intensioner att återkomma, tog hon med ro. Dock inte utan en smula av saknad i magregionerna. Hennes paj hade nämligen alltid smakat förträffligt, för att inte nämna saften. Den som serverades ute i trädgården på de vita utemöblerna. Och hon skulle förresten även sakna hennes skrockade skratt som luktade av ägg och uppstekt gröt på morgonen.

Dagen då Ingrid hade åkt utan att återvända hade hon smygit upp för den branta vitmålade trappen till ett av de andra tre rummen på övervåningen. Inte till något av brödernas rum. Utan till det något mindre rummet i mitten.
Där inne stod en säng med ett blå vitt överkast som var stelt av stärkelse, och det hade doftat av violer och rengöringsmedel. Förutom sängen fanns där ett sminkbord, i mörkbrun ek, med en ovalspegel på.
Hon hade tagit alla halsbanden från den översta byrålådan och låtit dem glida mellan fingrarna. De vägde tungt i hennes små händer. Mörka stenar, och ljusa pärlor, lätta fjädrar och tunga kuber. Hela spektral av känslor fanns där mellan hennes fingrar i och med alla de olika halsbanden.
Hon visste att det inte skulle uppskattas av de andra om de fick veta att hon hade varit där. Så hon la snabbt tillbaka halsbanden i lådan. Tog en sista blick på ena halvan av bröllopsfotot.
Åh undersköna Ingrid, att du aldrig kommer åter, hade hon tänkt. För att sedan vända sig om och tyst smyga ut genom rummet.