oväntade möten som avslutas på altanen

Vi möttes i kön på Coopforum i Huddiksvall en regnig eftermiddag.
Sen kände jag igen henne på stan, nej det vore att ljuga. Det var hon som kände igen mig.
Hon var en sån där vacker kvinna, med stilrena upphöjda drag med en liten italjensk touch.
Vad var jag? Jag har ett sådant utseende som man känner igen, med mina insjunkna små grisögon och de hängade fladdrande kindpåsarna. Skulle kunna tro att det endast var för att vi båda inhandlade ett paket mjölk och endast en limpa med bröd på månadshandlingen som det klickade.
Vi var båda så ensamma.

Hon frågade mig aldrig nånting, det behövdes inte, hon ville ändå inte veta nånting om mig. Hon vräkte över mig hennes matlagningstips, så som att hacka löken innan man äter den, och steka bacon i stekpanna och inte i micron, som var till stor hjälp för någon som mig.
Jag och hon, (jag måste sluta skriva vi, för det finns inget vi. vi är separerade individer som lever i helt olika världar.) var båda ensamma individer, men ensam innebär inte olycklig. Jag och hon var så lyckliga i oss själva att jag och hon inte behövde några andra m ä n - n i s k o r alls.