Stilfullt våld

Hon vek försiktigt och omsorgsfullt ihop sina strumpebyxor, och la dem ovan på de andra klädern ai resväskan. Ho vände sig om och svängde på höfterna till tonerna av det jazziga pianots lekfullhet. Hon nynnade med i den fria mellodin som kom ut ur gramofonens högtalare, och dansade fram mot byrån. Satte handen på knoppen till den översta byålådan, men innan hon öppnade den gjorde hon några till intensiva fladdrande danssteg med sina höfter. Hon drog upp byrålådan och tog fram dess innehåll. Ett skrin i mörk mahogny, med ett litet lås på sig.
HOn tog fram den lilla nyckeln från bröstfickan och öppnade. Där i låg ringar med diamanter på, och riktiga söderhavs pärlor, fångade av hennes morfarsmorfarsfar engång. Skrinet vände hon upp och ner över resväskan, och slog sedan igen den med en enda rörelse. Hon borstade av sin vita blus, rättade till den blåa knälånga kjolen, och satte på sig den lilla pittoreska hatten med krås på.
Sen tog hon sin resväska under armen och spatserade ut ur rummet med ett självklart mål, friheten.

Utanför den vita villan var de gråa molnen täta, jazzmelodin med den lekfulla saxofonen var för länge sedan ohörbar. Hon strövade mot den grusade landsvägen. Det var tidigt och fortfarande låg dimma kvar över fälten. Hon gick mot mjölkpallen en bit bort, då hon visste att mjölkbilen snart skulle komma. Hennes vita nätstrumpor var kyliga denna tid på morgonen, och hon hoppades att bilen skulle komma snarast.

Ögonen höll sig stadigt riktade mot kurvan, där hon visste att bilen snart skulle uppenbara sig.
Och där, hon såg strålkastarna blänka till mellan träden. Den rangliga bilen lät som en hel orkester med sitt klirrande, karossens klagan och motorns slitsamma hummande.
Bilen stannade och hon hoppade på.

Mjölkbudet såg förvånad ut att se henne, men gjorde ingen större affär av att hon hade tänkt åka in till stan själv. Nu under krigsperioden var det många män som var i militärtjänst så kvinnorna sågs mer och mer ute i samhället. Det Mjölkbudet inte kom ihåg då, var att hennes man var en äldre herre, med få fysiska fördelar, och som knappast skulle bli eftersänd i krigstider som dessa.
- Så hur har din man det ute på fronten? frågade Mjökbudet, i ett försök att vara trevlig, då vädret var så grått kändes det inte som det givna samtalsämnet.
Kvinnan tittade frågande på honom men rykte sedan till, och med ett snett leende sa hon

- Jag tror han har det lite svettigt just nu, får jag låna din backspegel, jag hann inte direkt fixa min morgon toalett.
Mjölkbudet svarade artigt att det inte var några problem. Dock var sidospeglarna på bilen helt nedsmuttsade så i dem såg man ingenting, men han tänkte att det ändå inte spelade så stor roll, då denna väg var väldigt enslig, och man sällan fick möten av andra bilar.
Om inte kvinnan hade böjt hans backspegel för att kunna spegla sig ordentligt, och om inte det hade varit så molnigt, hade nog mjölkbudet sett saker, som fått honom att börja ana oråd.

Oroväckade stor rökpelare i grått och svart steg nämligen från ett hus en bit från vägen.
Det var en brandbomb i en gramofon som hade utlösts till tonerna av Edith Piaf – Non, Je Ne Regrette Rien. En man låg avsvimmad på sidan av sängen med bundna händer och fötter. Och i Mjökbilen satt hon, och hade bara siktet inställt på framtiden.