Följ min blogg med bloglovin

Hon for över kullarna på sin blåa cykel i blint raseri, solen var påväg att gå ner och hon jagade solnedgången. Hon ville aldrig att just denna kväll skulle ta slut. För imorgon skulle så många celler ha dött, att ingenting skulle vara detsamma.

I en backe blev hon trött så trött, så hon var tvungen att stanna.
Cykeln slänge hon åt sidan, och hennes knän stötte mot marken, precis som den älskades knytnäve slår mot ansiktet.
Hon skrek ut ett avgrunds vrål

DU KAN INTE LÄMNA MIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

DU KAN INTE LÄMNA MIG

men solnedgången försvann bakom jordens krökning och hon förbannade världen för att den var rund. Hon la sig ner i foster ställning och vaggade fram och tillbaka, vad är det värt att leva då solen alltid går ner, då celler alltid dör, då foto syntesen går runt runt, då ingenting har en mening förutom att förändras och fortsätta leva, vad är meningen med livet om det är att leva?

Natten omslöt henne som en mörk filt av tårar och hat mot den värld som hon hatade, den värld som aldrig förändrades, som aldrig slutade förändras.

Och solen gick upp, och hon började åter jaga solnedgången, den här gången skulle hon kanske kunna fånga den förevigt.