Solidariska Kvinnoföreningen

Genom de rök ingrodda fönstren på café 56 kunde man ana siluetterna av tre kvinnor. De hade var sin kopp med rykande innehåll och var och en av dem höll i en cigg. Caféet ägdes av Solidariska kvinnoföreningen, och det hade varit en träffpunkt för unga och arga kvinnor i årtionden. Det hade varit full rulle, med banderoll-verkstad, föreläsningar om det patriarkaliska samhället, det hade varit folk där varje kväll, men nu ekade lokalerna tomma.
Om man bortser från de tre kvinnorna.

Ulla, som satt på höger sida om bordet med en gul blend mellan fingrarna, var runt 65 år. Hon hade kortklippt gråspräckligt hår och svarta kläder. Ulla satt med armbågen mot bordet och lutade huvudet mot handen. Hon suckade tungt och titta upp mot de andra och sa;
-Demokrati är förlegat.
Majvor, som satt på kortändan, med tjocka mörkbruna ögonbryn och henna färgat hår, som hängde ner i en fläta längst ryggen, ryckte till, och utbrast med förfäran i rösten;
- Så kan du väl ändå inte säga Ulla! Vi har ju kämpat för det i fyrtio år! Ska du nu komma och säga att vi lever i det förgångna?
- Du hör ju själv, vi har jobbat med det i fyrtio år, världen går vidare. Idag handlar allt om att man ska roa sig. Det är som Roms sista tid, då underhållningen blev mer och mer groteskt, med live sex och döds-shower på Colosseum, där de fattiga blev fattigare, och de rika vältrade sig i vin och exklusiva produkter.

Ann-Kajsa, med det korta blonda håret, som hitintills hade suttit tyst, vände sitt nariga ansikte mot Ulla, och utbrast med sin sköra stämma;
- Det håller jag med dig i Ulla! Förut kunde man se utbildande program om u-länder och miljöförstöring på bästa sändingstid, men idag har man tur om det sänds efter klockan 08.00 en söndag! Det enda vi ska se på tv är tävlingsprogram där den vanliga människan har chans att vinna nån miljon. Det är bara program som finns för att ge oss falska förhoppningar, att alla har en chans att bli rika, att det handlar om tur och inte en inneboende struktur i det kapitalistiska samhället.

Ulla tittade på Ann-Kajsa, medan hon sakta fimpade sin cigarett på bordet och strök sig över ansiktet. Hon suckade och sa ;
- Då är det väl lika bra att ge upp?

Majvor drämde näven i bordet.
- Men Ulla, lyssna på vad du själv säger! Det är som Roms sista tid, det betyder att det samhälle som finns idag, är på väg mot ett slut, det finns ännu fler anledningar att kämpa nu! Bara för att det verkar som det är i motvind man går, så ska man ju inte vända om!

Ulla, och Ann-Kajsa tittade på Majvor med förtjusning i ögonen och utbrast i kör
- Kampen fortsätter!

En midsommarnatt

Han tryckte sin penis långt in i den fuktiga jorden, och avfyrade en droppe av den säd som skulle kunna befrukta vilket hondjur som helst. Den fuktiga jorden fortsatte ignorera honom. Men han fylldes av en känsla av upprymdhet och lycka.
Äntligen! Jag har kraften över jorden, jag har erövrat tellus, jag har makten över död och liv! Han skrek i hybris och hoppade upp och ner.

I närheten satt en gammal kvinna med ett stort brunrandigt sjok över huvudet. Hennes händer var nariga av ett långt icke problemfritt liv.
Hon tittade med förakt på mannens hysteriska dans runt det lilla hålet ner i moder jord.Den gamla kvinnan reste sig mödosamt och gick stillsamt fram till mannen. Som vid åsynen av hennes blågråa anlete stannade upp mitt i ett glädjeskutt. Hans ansikte förbyttes från ren glädje till ett uttryck av avsmak och rädsla.

Mannen stirrade på henne. Några sekunder av total tystnad ekade i hans öron. Det verkade så som hela jorden hade slutat snurra. Fåglarna slutat sjunga och solen gått i moln.
Han öppnade munnen och skrek - VAD FAN VILL DU???? KÄRRING JÄVEL.

Den gamla kvinnan som var van vid glåpord och aggresiva påhopp, gjorde ingen min av att hon hade lagt märke till hans plötsliga utbrott.
Hon sa med sträv stämma.
- Att befrukta moder jord, är inte att behärska moder jord. Din säd är nyckeln till din själ. Och hon har nu kontroll över dina tankar och handlingar. Du kommer aldrig mer kunna bete dig mot hennes vilja. Din kropp är hennes, och ingen ansträndning du gör han förändra det faktum att du nu är en ägodel.

Mannen skakade av skräck. Han började gräva i jorden efter sin säd. Men han såg de sista dropparna där nere i jorden, absorberas upp av rötterna till gräset. Och han grävde mer och mer. Han slängde jorden upp i skyn. Han bröt av naglar och fick senadrag i nacken. Han grävde i panik. Ingen ska ha makt över honom. Han vill vara den dominatna hanen. Han vill vara universums härskare.
Han grävde och grävde, tillslut slog han emot en sten.
Där nere byggde han ett hus.



och från den dagen dansade han aldrig mer.

Stilfullt våld

Hon vek försiktigt och omsorgsfullt ihop sina strumpebyxor, och la dem ovan på de andra klädern ai resväskan. Ho vände sig om och svängde på höfterna till tonerna av det jazziga pianots lekfullhet. Hon nynnade med i den fria mellodin som kom ut ur gramofonens högtalare, och dansade fram mot byrån. Satte handen på knoppen till den översta byålådan, men innan hon öppnade den gjorde hon några till intensiva fladdrande danssteg med sina höfter. Hon drog upp byrålådan och tog fram dess innehåll. Ett skrin i mörk mahogny, med ett litet lås på sig.
HOn tog fram den lilla nyckeln från bröstfickan och öppnade. Där i låg ringar med diamanter på, och riktiga söderhavs pärlor, fångade av hennes morfarsmorfarsfar engång. Skrinet vände hon upp och ner över resväskan, och slog sedan igen den med en enda rörelse. Hon borstade av sin vita blus, rättade till den blåa knälånga kjolen, och satte på sig den lilla pittoreska hatten med krås på.
Sen tog hon sin resväska under armen och spatserade ut ur rummet med ett självklart mål, friheten.

Utanför den vita villan var de gråa molnen täta, jazzmelodin med den lekfulla saxofonen var för länge sedan ohörbar. Hon strövade mot den grusade landsvägen. Det var tidigt och fortfarande låg dimma kvar över fälten. Hon gick mot mjölkpallen en bit bort, då hon visste att mjölkbilen snart skulle komma. Hennes vita nätstrumpor var kyliga denna tid på morgonen, och hon hoppades att bilen skulle komma snarast.

Ögonen höll sig stadigt riktade mot kurvan, där hon visste att bilen snart skulle uppenbara sig.
Och där, hon såg strålkastarna blänka till mellan träden. Den rangliga bilen lät som en hel orkester med sitt klirrande, karossens klagan och motorns slitsamma hummande.
Bilen stannade och hon hoppade på.

Mjölkbudet såg förvånad ut att se henne, men gjorde ingen större affär av att hon hade tänkt åka in till stan själv. Nu under krigsperioden var det många män som var i militärtjänst så kvinnorna sågs mer och mer ute i samhället. Det Mjölkbudet inte kom ihåg då, var att hennes man var en äldre herre, med få fysiska fördelar, och som knappast skulle bli eftersänd i krigstider som dessa.
- Så hur har din man det ute på fronten? frågade Mjökbudet, i ett försök att vara trevlig, då vädret var så grått kändes det inte som det givna samtalsämnet.
Kvinnan tittade frågande på honom men rykte sedan till, och med ett snett leende sa hon

- Jag tror han har det lite svettigt just nu, får jag låna din backspegel, jag hann inte direkt fixa min morgon toalett.
Mjölkbudet svarade artigt att det inte var några problem. Dock var sidospeglarna på bilen helt nedsmuttsade så i dem såg man ingenting, men han tänkte att det ändå inte spelade så stor roll, då denna väg var väldigt enslig, och man sällan fick möten av andra bilar.
Om inte kvinnan hade böjt hans backspegel för att kunna spegla sig ordentligt, och om inte det hade varit så molnigt, hade nog mjölkbudet sett saker, som fått honom att börja ana oråd.

Oroväckade stor rökpelare i grått och svart steg nämligen från ett hus en bit från vägen.
Det var en brandbomb i en gramofon som hade utlösts till tonerna av Edith Piaf – Non, Je Ne Regrette Rien. En man låg avsvimmad på sidan av sängen med bundna händer och fötter. Och i Mjökbilen satt hon, och hade bara siktet inställt på framtiden.

Följ min blogg med bloglovin

Hon for över kullarna på sin blåa cykel i blint raseri, solen var påväg att gå ner och hon jagade solnedgången. Hon ville aldrig att just denna kväll skulle ta slut. För imorgon skulle så många celler ha dött, att ingenting skulle vara detsamma.

I en backe blev hon trött så trött, så hon var tvungen att stanna.
Cykeln slänge hon åt sidan, och hennes knän stötte mot marken, precis som den älskades knytnäve slår mot ansiktet.
Hon skrek ut ett avgrunds vrål

DU KAN INTE LÄMNA MIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

DU KAN INTE LÄMNA MIG

men solnedgången försvann bakom jordens krökning och hon förbannade världen för att den var rund. Hon la sig ner i foster ställning och vaggade fram och tillbaka, vad är det värt att leva då solen alltid går ner, då celler alltid dör, då foto syntesen går runt runt, då ingenting har en mening förutom att förändras och fortsätta leva, vad är meningen med livet om det är att leva?

Natten omslöt henne som en mörk filt av tårar och hat mot den värld som hon hatade, den värld som aldrig förändrades, som aldrig slutade förändras.

Och solen gick upp, och hon började åter jaga solnedgången, den här gången skulle hon kanske kunna fånga den förevigt.

Lady Venus, I hate you

Hon hade låst in sig på toan. Den stora klockan i hallen hade just slagit ett, och nattens mörker ekade utanför det rimfrrostiga fönstret.
I badrums skåpet hade hon en låda, en plåt låda, som låg under allt osorterat gamalt smink, som hon hade använt tidigare, men nu inte kände att hon behövde.
Hon öppnade lådan, och tog ut innehållet.

Vattnet forsade ner i badkaret, det var lite oranget på grund av den höga halten järn som fanns i marken där hon bodde, och för att rören i husen hade oxiderat lite mer för varje år.
Hon tog av sig kläderna och skönk sakta ner i badet.
Vattnet värmde hennes stela kropp, men på något sätt kunde hon inte njuta.
Hon tittade på inehållet i lådan, som nu låg på badkars kanten. Och kände en oro i bröstet, hon hade ju lovat sig själv, att aldrig mer.
Aldrig mer.
Hennes hand skälvde när hon tog tinget i sin hand.
Kvinna, jag är en kvinna, men vad är en kvinna. Hon tittade med avsmak på sin kropp, är det så här det ska se ut?
Hon hatade det, nej hon hatade den inte, hon hatade de andras blickar och viskningar, som förföljde henne i tanken, in i sängkammaren , in i hennes dagböcker, genomborrade hennes självkänsla och tryckte ner hennes glädje, av att vara den hon var.
Hon tittade med avsmak igen på sin kropp.
Jag vill inte vara såhär, jag vill inte vara denna person som ni vill att jag ska vara, tänkte hon för sig själv.
Svart, hennes tankar var svarta, varför ska detta existera, varför ska jag existera som den jag är, då ändå ingen tyckte om mig.
Hon hade försökt få hjälp, men det fanns ingen som kunde hjälpa. Hon hade mötts av missförstånd och inkompentens, hon hade vara hos psykologer och analytiker, hos doktorer och healers, men ingenstans fann hon det hon sökte efter.
Hennes kropp, vad var hennes kropp?
Det var hela hon, men den passade inte in någonstans, hon passade inte in någonstans.

Tårar sipprade ner i badvattnet och kylde ner det. Dripp dropp.
Nu var det dax
hon tvekade,
hon tvekade
hon bestämde sig.
Hon förde sakta dess starka udd mot huden, tryckte mot och drog.
om och om igen.
Det sved till.
Några droppar blod trängde ut ur huden.

Lady Venus, I hate you, I hate you.
Hennes nyrakade ben glänste i vattnet.
Hon var nu accepterad i andras ögon.
Men en artificiell människa, skapad av den normativa och förtryckande bild som fanns i media, i sina egna.

nu är klockan

Jag har ingenting att ha på mig

Ännu en dag full av välja kläder kval.
Kim står framför garderoben och väljer och vrakar mellan alla olika
tröjor, klänningar, turbaner, kjolar, byxor,burkor, sockar, tunikor, sandaler ,skinnjackor.
Vad ska jag vara idag? Vem ska jag vara idag?
För Kim vet, att beroende på vad för slags kläder som du bär, ser samhället på dig på olika sätt.
Innuti är jag alltid samma människa. Men vad är det jag vill framstå som?
Vad spelar det för roll egentligen?
Måste man tillhöra en speciellgrupp, hjälpa människor se vad jag är för "typ" så att de med enkelhet kunna stoppa mig i det fack, de tycker passar?
Funderingarna fortsätter, i tio minuter, pappan skriker från neder våningen att bussen snart går.

Kim bestämmer sig för burkan.
Då vet de i alla fall inte att han har skurit av sig näsan